Det här är en konsert som delvis lever upp till namnet, det är bara Orup och hans instrument på scenen, men det är inte bara Orup-låtar och den överraskningen älskar jag!

Jag hade förmånen att få se publikrepet den 16 januari och där kunde man märka att Orup, trots sin långa karriär och med en låtskatt som nästa hela Sverige kan sjunga med , var lite nervös för hur det här avskalad konceptet skulle mottas. Den nervositeten märktes inget av ikväll. I en silverglittrande kostym visar han vilken briljant musiker han är och att hans gedigna låtskatt funkar lika bra med bara flygel eller gitarrkomp, även om det vid några tillfällen läggs på lite trumkomp. Det är avskalat, nära och en del spännande nya arrangemang på låtarna. Stockholm inleds med ett intro med Månskenssonaten som glider över till Stockholm och även om texten verkligen stämmer om att ”Stockholm har blivit kallt ”för det är minus 14 grader ute, så är det riktigt varmt och mysig inne på Rival.

Det här är en konsert som är så intim och nära att det ibland känns som man är hemma hos Orup i hans vardagsrum och ibland som man sitter kring en lägereld och den där killen musikaliske killen plockar fram gitarren och det genast blir allsång för alla kan texterna. Det behövs ju inte någon kör på scen när hela Rival sjunger med i stort sett i varje låt. Finns det något konsertbeteende som jag har sån hatkärlek till? Det blir ju en underbar kraft och gemenskap när alla sjunger med och skapar massa måbravitaminer i kroppen, samtidigt som jag är ju där för att lyssna på Orup och vill ju höra honom sjunga i den finstämda versionen av Från Djursholm till Danvikstull till exempel. Men jag unnar samtidigt Ourp den fantastiska känsla det måste vara att stå på scenen och få med sig publiken i allsång efter allsång. Det är något magiskt med de här låtarna som kom när man var i en period i livet när musiken var en så stor del i livet, texter som sitter även om man inte har hört låtarna på ett tag – och Orup har ju ett pärlband av dem. Låtar som man har minnen till och som betyder nåt.

Orup lovar att vi ska få alla spännande detaljer från hans liv de senaste 30 åren men då det mest handlat om att lämna något av barnen på dagis och sen gått hem och skrivit en låt är det snabbt avklarat. Desto mer intressant är det att höra om hur han får inspiration till sina låtar. Olika händelser, personer som händer i hans vardag som han sen vrider och vänder på och kan ta vilken väg som helst tills låten är klar. Till exempel när han var och handlade och hörde en slinga som fastnade och sen blev melodifestivalvinnaren Ont det gör ont. Som Springsteen-fan blev det en av kvällens höjdpunkter när han spelar den slingan och det visar sig vara Dancing in the dark - och så makalöst bra han gjorde den! Det får mig att vilja se en Orupkonsert bara med Springsteen-covers, ja han får gärna ta med A nigthingale sang in Berkeley Square också som var den andra låten som inte var hans ikväll. Den typen av låtar passar honom så bra. Orup har en musikalisk bredd som kommer fram på ett tydligare sätt nu, popkillen finns kvar som studsar runt men det finns även soul, crooner, country och klassiskt som gör det här spännande och nytt.

Jag var i Globon och firade Orups 60-årsdag, nu har han hunnit bli 65 år och gör som han vill och då får tolvårige sonen stå ut med pappas pinsamma danssteg. Det storslagna firandet i Globen var underbart och häftigt men jag älskar det här intima och avskalade lika mycket. Det är en ynnest att få åldras med Orup, hans låtskatt och hans musikalitet. Musik som när man hör dem blir lika ung som när man hörde dem första gången. Det enda som var fel på den här konserten var väl att den tog slut och det finns låtar som inte kom med.

Gillar man Orup så ska man absolut inte missa den här konserten.