Gengångare av Ibsen kretsar kring fru Alving som tolkas med stor intensitet och känslostyrka av Helena af Sandeberg. Fru Alvings make bedrog henne och hon bär på familjehemligheter som är på väg att brisera nu när sonen Oswald (Emil Johnsen) kommit hem och visar intresse för Regine (Matilda Ragnerstam) som jobbar och bor i huset. Fadern Snickare Engstrand (Gerhard Hoberstorfer) vill ta henne med sig hem. Pastor Manders (Johannes Kuhnke) är på besök och det finns en spänning mellan honom och fru Alving. Frågan är hur långt Fru Alving är beredd att gå för att bevara familjehemligheterna. Dilemmat om vad hon ska välja och kunna leva med konsekvenserna. Mansidealet känns förlegat men dessvärre har vi inte kommit så långt man kan önska kring kvinnors rättigheter. Andra saker som könsjukdomar, incest som var tabubelagda när pjäsen kom 1881 kan man nu ha med och lyfts upp utan att det väcker samma känslor. Oswald är dödligt sjuk och aktiv dödshjälp tillåts fortfarande inte.
Nu spelas Ibsen både på Dramaten (Lille Eyolf) och här på Stadsteaten Gengångare. Bägge pjäserna bjuder på enastående kraftfullt och starkt engagerande skådespeleri. Det är ingen pjäs man går oberörd från. Precis som på Dramaten är det Sven Haraldsson som står för scenografin och använder sig även här av direkt filmade sekvenser. Ett grepp som även här ger mer distans än närhet, skapar en biokänsla istället för här och nu. Distans blir något större här för till stor del utspelas det i ett rum med en glasfond mot publiken. Snyggt grepp att vi tittar in genom glaset i deras hem, men glaset distanserar och filmade sekvenser ytterligare. Blir lite för lika sceniska grepp när det används på två uppsättningar så nära varandra i tiden.
Är det så att man tror att publiken inte klarar av för starka känslor direkt från scenen? Nu är skådespelarna så skickliga att de når ut trots det.
Ibsen skrev Lille Eyolf i slutet av 1800-talet men känns modern och dagsaktuell i den här uppsättningen. Alfred (Erik Ehn) slits mellan sitt skrivande och att vara närvarande far för nioårige sonen Eyolf, som är förlamad i ena benet efter en fallolycka som bebis. Rita (Livia Millhagen) är djupt förälskad i sin man och vill ha ensamrätt på honom. Hon är svartsjuk på hans skrivande, deras son och Alfreds syster Asta (Karin Franz Körlof). Så inträffar det tragiska att Eyolf drunknar och det värsta som kan hända har hänt. En pjäs full av starka känslor, osunda relationer, sorg, skam, passion varvat om vartannat. Intressant hur mycket starkare det blir när Ibsen låter Rita var den med starkt ägandebehov i en tid när vi nästan dagligen läser om hur någon man mördat den han bor med för att hon är på väg att lämna
Skådespelarinsatserna är fantastiska. De gräver djupt i känsloregistret och spelar ut sina känslor med intensitet och kraft. För att förstärka känslorna än mer har scenografen Sven Haraldsson använt sig av tekniken att filma direkt i föreställningen och projicera filmen på väggen. Ett grepp som bara delvis fungerar förstärkande. För samtidigt som ansikten och känsloyttringar visas i storbild skapas en distans till publiken och det blir mer en biokänsla än en scenisk känsla. Speciellt som i många av scenerna ser man inte skådespelarna på scenen utan bara filmat.
Starkast är det när skådespelarna är på scen och får briljera med sina starka känsloyttringar som balanseras utan överspel.
Det här är en konsert som delvis lever upp till namnet, det är bara Orup och hans instrument på scenen, men det är inte bara Orup-låtar och den överraskningen älskar jag!
Jag hade förmånen att få se publikrepet den 16 januari och där kunde man märka att Orup, trots sin långa karriär och med en låtskatt som nästa hela Sverige kan sjunga med , var lite nervös för hur det här avskalad konceptet skulle mottas. Den nervositeten märktes inget av ikväll. I en silverglittrande kostym visar han vilken briljant musiker han är och att hans gedigna låtskatt funkar lika bra med bara flygel eller gitarrkomp, även om det vid några tillfällen läggs på lite trumkomp. Det är avskalat, nära och en del spännande nya arrangemang på låtarna. Stockholm inleds med ett intro med Månskenssonaten som glider över till Stockholm och även om texten verkligen stämmer om att ”Stockholm har blivit kallt ”för det är minus 14 grader ute, så är det riktigt varmt och mysig inne på Rival.
Det här är en konsert som är så intim och nära att det ibland känns som man är hemma hos Orup i hans vardagsrum och ibland som man sitter kring en lägereld och den där killen musikaliske killen plockar fram gitarren och det genast blir allsång för alla kan texterna. Det behövs ju inte någon kör på scen när hela Rival sjunger med i stort sett i varje låt. Finns det något konsertbeteende som jag har sån hatkärlek till? Det blir ju en underbar kraft och gemenskap när alla sjunger med och skapar massa måbravitaminer i kroppen, samtidigt som jag är ju där för att lyssna på Orup och vill ju höra honom sjunga i den finstämda versionen av Från Djursholm till Danvikstull till exempel. Men jag unnar samtidigt Ourp den fantastiska känsla det måste vara att stå på scenen och få med sig publiken i allsång efter allsång. Det är något magiskt med de här låtarna som kom när man var i en period i livet när musiken var en så stor del i livet, texter som sitter även om man inte har hört låtarna på ett tag – och Orup har ju ett pärlband av dem. Låtar som man har minnen till och som betyder nåt.
Orup lovar att vi ska få alla spännande detaljer från hans liv de senaste 30 åren men då det mest handlat om att lämna något av barnen på dagis och sen gått hem och skrivit en låt är det snabbt avklarat. Desto mer intressant är det att höra om hur han får inspiration till sina låtar. Olika händelser, personer som händer i hans vardag som han sen vrider och vänder på och kan ta vilken väg som helst tills låten är klar. Till exempel när han var och handlade och hörde en slinga som fastnade och sen blev melodifestivalvinnaren Ont det gör ont. Som Springsteen-fan blev det en av kvällens höjdpunkter när han spelar den slingan och det visar sig vara Dancing in the dark - och så makalöst bra han gjorde den! Det får mig att vilja se en Orupkonsert bara med Springsteen-covers, ja han får gärna ta med A nigthingale sang in Berkeley Square också som var den andra låten som inte var hans ikväll. Den typen av låtar passar honom så bra. Orup har en musikalisk bredd som kommer fram på ett tydligare sätt nu, popkillen finns kvar som studsar runt men det finns även soul, crooner, country och klassiskt som gör det här spännande och nytt.
Jag var i Globon och firade Orups 60-årsdag, nu har han hunnit bli 65 år och gör som han vill och då får tolvårige sonen stå ut med pappas pinsamma danssteg. Det storslagna firandet i Globen var underbart och häftigt men jag älskar det här intima och avskalade lika mycket. Det är en ynnest att få åldras med Orup, hans låtskatt och hans musikalitet. Musik som när man hör dem blir lika ung som när man hörde dem första gången. Det enda som var fel på den här konserten var väl att den tog slut och det finns låtar som inte kom med.
Gillar man Orup så ska man absolut inte missa den här konserten.
Först kom Kort, glad och tacksam där Pernilla summerade 40 år på sen som gjorde dundersuccé som följdes upp med Pernilla Wahlgren har Hybris som också sålde för utsålda hus var de än spelade och ikväll hade Pernilla Wahlgrens Happy Ending premiär – och det kan bara summeras med Hattrick i skrattsuccé!
I somras tog Pernilla över programledarrollen på Allsång på Skansen och helt genialiskt inledes showen med att hela publiken står upp och sjunger allsång till en nyskriven text på Stockholm i mitt hjärta. En text full med humor, självironi och hjärta vilket är signumet för den här och de andra showerna. Sen blir det glitter och glamour när Pernillas dröm att ta sig an världen och de stora scenerna, Wembley, Broadway, Las Vegas – ja ingen scen är för stor för den stora stjärnan Pernilla. De andra, Hanna Hedlund, Kim Sulocki, Ola Forssmed och Måns Nathanaelson, är lite mer tveksamma men dras med i det men först ska de klara av den här avskedsshowen som ska blir den sista i Sverige och som inte får går fel. Det här gänget är mästerliga på att leverera sin repliker och Kims och Olas kroppsspråk är så sjukt roligt i den här föreställningen. Fingertoppskänslan när skämten ska avslutas sitter perfekt rakt igenom, det märks att mästerregissörens Edward af Silléns har ett finger med i spelet. Samspelet kunde inte varit bättre och alla tillåts att ta plats.
I de tidigare showerna var Pernilla singel, nu är hon lyckligt gift och självklart skämtades det om maken Bauer, för det är ju Pernillas liv som det mest skämtas och ironiseras kring även om de andra också bjussar på sig själva och sina privatliv. De är scenproffs ut i fingerspetsarna. Precis som i deras liv finns det några dalar i föreställningen, ett litet för långt melodifestivaleninslag, ett nummer om pinsamhet som kan slipas på och nåt mer litet som kan tightas till, men överlag så skrattar man gott och hjärtligt med dem på scenen. Skratt i alla ära, ett nummer som bryter av skämten är den fina sången som Hanna och Pernilla sjunger om att se ett barn växa upp, då visar de att de också kan sjunga, beröra och berätta en historia. Ett nummer som helt rätt belönades med kvällens varmaste applåd.
Skrattmusklerna har fått jobba i nästan två timmar och man lämnar showen med ett stort leende på läpparna.
Happy Ending spelas på Cirkus till slutet av februari innan den drar ut på turné genom landet -biljetterna säljer bra så missa inte att säkra upp dina biljetter!
Konsert och musikal 