Min fantastiska väninna baseras på Elena Ferrantes serie om Elena (Lenù) och Lilas vänskap. Böckerna var en stor succé när de kom men jag har inte läst dem. Började på den första men fastnade inte för den. Pjäsen är gjord av April de Angelis och i den här uppsättningen är den cirka 3 timmar och 30 minuter lång Det känns långt också och hade tjänat på att kortas ner ör att få mer nerv i den. Vissa delar känns som transport och lite utdragna.

Lenù (Maja Rung) och Lilas (Nina Zanjanis) vänskap följs från 1950 till 2010 i Italien. En tidsresa där klädmodet och dansstilar skickligt förflyttar handlingen framåt. Greppet att låta samma skådespelare gestalta karaktärerna som barn och vuxna leder till att de överspelar som barn. Kantigt, onaturligt rörelsemönstret ger en känsla av barnkarikatyrer. Överspelet slipas bort delvis i takt med att de åldras, men finns kvar när det ska vara känslomässigt och jag blir inte berörd. Det skapas även en konstig obehaglig dynamik när det är så stor åldersskillnad på vissa av de manliga skådespelarna och de ska föreställa jämnåriga med de unga Lenù och Lilas. Ju äldre de blir ju mer växer de ihop främst för att kvinnorna sminkas och kläs äldre, men man har inte gjort något för att få de manliga att verka yngre. De har samma ålder utseendemässigt hela tiden. Oavsett skådespelartalang eller inte så blir det inte rätt och det känns inte trovärdigt. Man förstår vilken ålder de ska vara i, men det känslomässiga engagemanget, beröring och närvaron infinner sig inte.

Vänskapen mellan Lenù och Lila är komplex, deras liv är i obalans i stort sett hela tiden, ett osunt konkurrerande och beroende av varandra. Kvinnor ur olika samhällsklasser som kämpar mot en mansdominerad värld där i stort alla män är osympatiska, oavsett om de tillhör Camorra eller är intellektuella. Det manliga geniet hyllas och får bete sig hur som helst, men kvinnorna får bara blomstra i mån av tid av familjen. Det blir en tydlig skildring av kvinnors roll i en manlig värld men där tyvärr kvinnorna inte stöttar varandra utan bidrar till det. Jag har svårt att sympatisera med någon av dem och det är är rätt dyster och mörk pjäs.

Med de kraftiga högervindarna som blåser igen i Italien och resten av Europa blir det en påminnelse om den fascistiska tiden och det känns helt rätt i tiden att den spelas nu igen. Men jag önskar att jag blivit mer berörd och engagerad i Lenù och Lilas liv.